Den dagen gick Jesus hemifrån och satte sig vid sjön. Det samlades mycket folk omkring honom, och därför steg han i en båt och satt i den medan allt folket stod på stranden. Och han talade till dem med många liknelser. "En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt. Hör du som har öron.
Så hör då vad som menas med liknelsen om mannen som sådde. Var gång någon hör ordet om riket utan att förstå, kommer den Onde och snappar bort det som har blivit sått i hans hjärta. Det är sådden på vägkanten. Sådden på de steniga ställena, det är den som hör ordet och genast tar emot det med glädje men inte har något rotfäste inom sig utan är flyktig; blir det lidande och förföljelse för ordets skull kommer han genast på fall. Sådden bland tistlarna, det är den som hör ordet, men värdsliga bekymmer och rikedomens lockelser kväver ordet, så han inte bär frukt. Men sådden i den goda jorden, det är den som hör ordet och förstår, och han bär frukt, hundrafalt, sextiofalt och trettiofalt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Är det inte så att de flesta gånger vi hör Guds ord så blir det som med det som sås i vägkanten och det som kommer bland stenar och tistlar? Man är jätte engagerad och öppen bitvis i sitt liv, somliga mer än andra. Men de gånger som hamnar i god jord blir nästan som ett "Hallejua moment", det är sånna man kommer ihåg och verkligen tar till sig..
SvaraRaderaMen sker dom så ofta som man egentligen skulle vilja? Är vår strävan efter Gud tillräckligt intensiv, gör vi rätt? Räcker det som jag gör, trots att jag till och från har bristande energi, eller måste jag verkligen hela tiden aktivt sträva mot Gud? Visst att man måste arbeta på en relation, kanske än mer så med Gud, men ska jag ha "dåligt samvete" över att jag kanske inte alltid är lika stark i min tro och min strävan att komma nära Gud?